Menu

“Three Lions” – den definitiva fotbollslåten.

Det finns en massa idéer om vilken som är den definitiva fotbollslåten. Det finns också mängder av bra kandidater. Men om du är ute efter vilken som är tidernas bästa fotbollslåt så kommer du få ett objektivt svar på den frågan här. Det handlar till lika delar om ett oemotståndligt framförande och en fantastisk refräng som om kontext. Den här texten ska handla om låten Three Lions, men framför allt om kontexten den är sprungen ur.

De flesta fotbollsfansen är mer än välbekanta med olika typer av merchandise av typen halsdukar, tröjor och mössor. För fotbollsklubbar är det såklart mycket viktigt att ha loggan upptryckt på allsköns klädesplagg. Det är dock potentiellt sett minst lika viktigt för vilken typ av firma som helst. Hos Medtryck kan du ordna en Mössa med tryck, kanske för att lyfta fram ditt varumärke, eller vad som helst.

“Stiff upper lip” – 30 år av att förlora sporten de uppfann

“Three lions on a shirt,

Jules Rimet still gleaming

Thirty years of hurt,

Never stopped me dreaming”

I låtens refräng figurerar Jules Rimet som var FIFA:s tredje president och har namngett pokalen som symboliserar ett engelskt sår som inte fått läka på mer än 50 år (fast 30 år när låten skrevs). Three Lions är låten som på ett fint sätt symboliserar Englands djupa pessimism och hatkärlek till det engelska landslaget. Den framförs av bandet Lightning Seeds tillsammans med de brittiska komikerna David Baddiel och Frank Skinner.

Sedan 1966 har alltså det Engelska fotbollslandslaget inte haft några egentliga jämförbara framgångar alls. Och det är ändå landet som är fotbollens vagga vi talar om. För en engelsman känns det förmodligen ofta bittert hopplöst med landslagsfotbollen: Vi vann världsmästerskapet senast år 1966. Vi har den mest lönsamma inhemska fotbollsligan i världen. De bästa spelarna i världen (nåja, en del av dem i alla fall). Det är förutsättningar som föder en viss typ av sinnelag. Laget med en kultur av “loser-mentalitet”. Ta typ GAIS eller Bajen. Men det finns något fint med bitterheten i lag som dem. I England finns inte det, där handlar det till ganska stor del mer om den traditionella formen av loser-mentalitet. Den som till största del är bitter. Klart att det föder en viss pessimism.

Så hur gick det då för England 98?

Sen gick det ju såklart inte så bra för England i VM 1998 heller, även med en kanonlåt som motivator. Laget gick vidare från gruppen men förlorade mot Argentina i åttondelsfinalen. Newcastles otroligt pålitlige målspruta Alan Shearer och en jäkligt ung Michael Owen stod för de båda målen i en match som förlorades på straffar. David Batty fick stå för en av de värsta straffmissarna någonsin när han missade sista rundan.

Bilden? Delar av ett brittiskt landslag i färd med att åka ut ur ännu ett mästerskap. De är söta dock.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

pinstagram